liteskev

Har precis försökt att packa kläder i flertalet timmar. Det blir alltid samma sak, ångest ut i fingerspetsarna och kläder över alla tomma ytor. Det är den mörkaste sidan av självförtroendet som ser sin chans att infektera tanke efter tanke. Så i timmar står man där framför spegeln och trycker ner sig själv, ingenting duger, ingenting sitter bra, tjock har man blivit också, ja fy tänk vad fint den här tröjan hade suttit på någon annan. 

När man väl har börjat går det inte att sluta, det är som ett virus som blir till en epidemi, kroppen töms i rasande takt på allt vad posivita tankar heter och lämnar hungriga hjärnspöken ensamma i en svag kropp. När skuldkänslorna smyger sig på för ens egen svaghet och patetiska själv sluts cirkeln i ett svart kretslopp utan ände.

Jag skäms över att jag känner så här, skäms över att jag är svag och skäms över tanken på att andra ska se.