trött och eländig.
naken i sängen med pink floyd på repeat
borde göra så mycket, borde göra någonting
men jag fortsätter att gömma mig från livet
för allt gör mig arg och ledsen
och jag hatar den kropp jag sitter i
och hur den förändrats sedan rädslan bet sig fast.
jag vill ju ingenting
det är väl det.
Lusten är svår att ändra på
kan nog vara en av de bästa textrader jag hört på länge.
Måste även slå ett slag för hela den låten, "det känns ännu sämre nu" av Melissa Horn för den förklarar så mycket nu av vad jag känner för honom, han som en gång tog sig in och oavsett vad alltid kommer krypa lite under skinnet.
Obegripligt flertal
5 böcker har jag läst på mindre än två månader
Börjar på den sjätte nu i natt
Timmar har jag ensam spenderat i min säng under samma tidsperiod för här känner jag mig trygg
Det gör jag ingen annanstans
Människor kan alltid nå en
Det är bara det att ljuden aldrig tystnar, de trummar över golv och tak.
Jag kan inte höra några hjärtslag, inga andetag som bevisar att det faktiskt finns liv.
Men du vet, jag ger mig inte, jag gräver min grav i destruktiv anda tills jag känner att jag står med maktstaven i mitt grepp, även om loppet så må va förlorat.
Ja jag vet att jag kommer såra. Jag vet bara inte vad den slutgiltiga känslan lär vara när det sker.
Där regnet står vid dörren
Fick höra att jag hade en blogg häromdagen, och det slog mig att det faktiskt var sant även om jag förträngt eller helt enkelt bara glömt bort det. Sådär som det brukar bli. Borde efter år av samma visa ha listat ut anledningen bakom, men allt jag kunnat göra är att utesluta att behovet av att skriva inte skulle finnas, för det gör de, konstant och påträngande. Men jag låter det bara ila där på insidan, ibland får de utlopp i min svarta bok men där redogörs bara dagarna ibland när stora händelser gjort entré i mitt liv, för att minnet inte är att stoltsera med och jag är så rädd för att glömma vad som har hänt och vad som kan ha format mig. För jag vet ju att så mycket från det förgångna jag inte kan se i text är borta för gott, undangömt bakom bom och lås i det undermedvetna det som smärtar på sina vis utan mitt medvetande eller de där som händer oftast det vardagliga eller fina som bara pyr ut i ånga genom porerna på min kropp för att det blir för trångt där inne och något måste offras. En blogg var det ja, här är jag, jag tror jag lever, men jag vet inte om jag andas.