liteskev

Fick höra att jag hade en blogg häromdagen, och det slog mig att det faktiskt var sant även om jag förträngt eller helt enkelt bara glömt bort det. Sådär som det brukar bli. Borde efter år av samma visa ha listat ut anledningen bakom, men allt jag kunnat göra är att utesluta att behovet av att skriva inte skulle finnas, för det gör de, konstant och påträngande. Men jag låter det bara ila där på insidan, ibland får de utlopp i min svarta bok men där redogörs bara dagarna ibland när stora händelser gjort entré i mitt liv, för att minnet inte är att stoltsera med och jag är så rädd för att glömma vad som har hänt och vad som kan ha format mig. För jag vet ju att så mycket från det förgångna jag inte kan se i text är borta för gott, undangömt bakom bom och lås i det undermedvetna det som smärtar på sina vis utan mitt medvetande eller de där som händer oftast det vardagliga eller fina som bara pyr ut i ånga genom porerna på min kropp för att det blir för trångt där inne och något måste offras. En blogg var det ja, här är jag, jag tror jag lever, men jag vet inte om jag andas.