Håll
Lyssnar på Jonathan Johanson
"Man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå."
Vill mest inte orka mer vill nog mest få ta en paus från livet, upphöra. Avsluta existensen.
Ensamheten är för påträngande, jag orkar inte vara rädd mer.
Åh det börjar bli illa igen.
Känner slutet närmre.
€
Ensam, ensam, ensam. Det bara skriker av ensamhet överallt, och den kommer som en chock en käftsmäll utan dess like när världen börjar sakta ned igen, och det är tomt och ängsligt, och jag vet inte hur man tar steget ut, så jag fortsätter att gömma mig i min grotta. En välbyggd stenmur där jag sitter med Jonathan Johansson i öronen för att stänga ute världen och blicken riktad mot diverse eländiga förjävliga dokusåpor och då tänker jag på Baudrillard, om han hade rätt och min stenmur är min hyperverklighet. Men mina upplevelser bakom muren är inte mer hänförande än verkligheten, jag är bara så ensam att verkligheten inte går att ta på.
l
3
vet inte hur länge jag orkar gå och hålla andan.
väntar på att luften ska gå ur
att någon snart ska säga att det är okej att andas
vet mest inte in eller ut, vad som ska vara rätt eller fel.
Alla värderingar är stumma och jag stänger ute alla.
kan inte ens skriva,
känns som att ja sitter i en bubbla och allt jag kan se är tvreklamer.
Varao farao
Vem gör vad i en värld av hat.
Jag gör ingenting av mina dagar, av rädsla eller någonting närbesläktat. För att stressen är så påtaglig att jag inte förmår göra någonting av intresse för att jag vet att jag borde och måste lätta den där stressen genom att ta tag i min lista med akuta saker att göra, aka tusen skoluppgifter, som ändå bara får halvhjärtad tid för att tankarna kan inte tyglas och i min ensamhet blir jag bara ensam och stum, tappar kontakten med det som kallas omvärld för tryggheten som bara ens egen säng kan inge.
saltvatten, saltvatten ja snälla.
Tunna pappertunna väggar, I en konstig kontrast till tystnaden
Vill bara bränna tårkanalerna, få dem att sluta explodera
Trycka en kniv i det onda och allt det som inte kan förträngas eller glömmas
Vem skulle jag varit nu, om jag inte berövats min chans
Skulle de senaste årens ångest, självhat och dödslängtan
Nu bara legat orörda i en förseglad ask
Jag vet inte, kan inte veta,
kommer aldrig få veta.
Vad är aldrig, alltid.
Får aldrig aldrig aldrig tänka uppriktigt att det kan finnas ett ljus som gör att jag klarar den här månaden av helvete eller någon månad alls. Får aldrig bli snudd på uppriktigt positiv. För då slits de ifrån mig i faslig takt. Då hånskrattar de förnöjt bakom min rygg när de sticker hål i mitt skin med sina klor och tömmer lungorna på all luft jag fångat. Får aldrig göra så igen, för vill aldrig puttas ned på ruta 1 igen.
Trött på ångest, trött på ensamhet, trött på stress, trött på ambivalens, trött på det antisociala, trött på mörker, trött på att vara trött, trött på monster, trött på röster, trött på ilskan, trött på väntan, trött på tomhet, trött på dig.
1
Verkligen bara trasig.