liteskev

Ensam, ensam, ensam. Det bara skriker av ensamhet överallt, och den kommer som en chock en käftsmäll utan dess like när världen börjar sakta ned igen, och det är tomt och ängsligt, och jag vet inte hur man tar steget ut, så jag fortsätter att gömma mig i min grotta. En välbyggd stenmur där jag sitter med Jonathan Johansson i öronen för att stänga ute världen och blicken riktad mot diverse eländiga förjävliga dokusåpor och då tänker jag på Baudrillard, om han hade rätt och min stenmur är min hyperverklighet. Men mina upplevelser bakom muren är inte mer hänförande än verkligheten, jag är bara så ensam att verkligheten inte går att ta på.