Vänta lite sakta ner du blir en hjärnblödning
Du säger "vill du sitta vid samma platser som sist?"
Och jag nickar nervöst, döljer leendet.
Är vi här nu igen? Mitt i intet av det som vi inte vet eller styr
Mittemot varandra, två kaffekoppar
Vi vet ingenting
För ingen vågar nämna det sköra
Det som vi så enkelt kan förstöra
Ni är som magneter sa hon
Ja vi dras ju alltid tillbaka till varandra.
Vad kan det bero på tror du?
Kommentarer
L säger:
ALLTSÅ. NI TVÅ
SOM RYAN OCH MARISSA!
Trackback