En liten historia.
Rätt så ofta, läs större delen av min vakna tid säkert även när jag sover för den delen, så saknar jag honom, han som tog sig in bakom min pansar, allt de jag så omsorgsfullt byggt upp för att hålla hjärtat helt, för att inte bli en i mängden av de med plåster över alla sprickor som inte läker utan bara döljs där bakom detta ynkliga plåster. Han tog sig förbi alla lager tillslut, och han gick inte när jag gång på gång puttade honom ifrån mig, klöste med mina vassaste klor trots att det tog emot, trots att det gjorde ont i mig att putta bort någon jag visste redan hade fastnat, som två kardborreband mot varandra. Så tog han mitt motstånd och jag kapitulerade, blev naken inför en annan individ som jag ville kalla mer än vän, jag sa kom ta mitt allt nu, jag är här och vi lever nu. Det var då han gick, för hans hjärta var inte helt, och jag kan bara klandra mig själv för att jag lät honom komma in, att jag släppte logiken och lät naiviteten dölja mina ögon för hans plåster.
Det har gått fem månder sedan vi sa hejdå, den molande värken i magen sitter kvar och jag kan inte förstå varför. Jag har försökt att träffa andra men det är inte så lätt, jag släpper in dem utan att gå förbi pansaren för att jag egentligen inte känner någonting, för att dölja det faktum att jag saknar dig, för att dölja att jag känner mig ensam, att du gjort mig så svag att jag hellre döljer mig bakom någon än står själv. Egentligen vet jag inte varför du blivit så stor.
Jag läser samma text om och om igen som jag skrev några dagar efter allt hände och försöker tänka på vad det är jag egentligen saknar, vad det var med dig som var så speciellt egentligen, jag finner inga svar, jag vet inte vad jag saknar, för jag har ingen större längtan att får tillbaka allting NU, men jag blir bara inte av med känslan.
Det har gått fem månder sedan vi sa hejdå, den molande värken i magen sitter kvar och jag kan inte förstå varför. Jag har försökt att träffa andra men det är inte så lätt, jag släpper in dem utan att gå förbi pansaren för att jag egentligen inte känner någonting, för att dölja det faktum att jag saknar dig, för att dölja att jag känner mig ensam, att du gjort mig så svag att jag hellre döljer mig bakom någon än står själv. Egentligen vet jag inte varför du blivit så stor.
Jag läser samma text om och om igen som jag skrev några dagar efter allt hände och försöker tänka på vad det är jag egentligen saknar, vad det var med dig som var så speciellt egentligen, jag finner inga svar, jag vet inte vad jag saknar, för jag har ingen större längtan att får tillbaka allting NU, men jag blir bara inte av med känslan.
Hang me up to dry.
Jag önskar lite att du hade kunnat sagt rakt ut att du inte ville ha mig, att du inte tyckte om mig, att jag bara skulle gå och aldrig höra av mig till dig igen. För nu blir det så svårt att gå vidare, för jag hoppas att ja om några veckor, månader, efter jag kommer hem från Tyskland att vi ska ses igen, att det ska bli vi. För du var alldeles för fin, och du kan inte säga att du tycker om mig när du ska gå, du kan inte kyssa mig innan du går, du kan inte hålla om mig sådär efter att det tagit slut. Nej för då förstår du väl att det blir såhär, att det är dig jag tänker på när jag kysser en annan pojke, att det är för dig jag gråter om kvällarna, dagarna, hela tiden och att jag fortfarande hoppas.
Egentligen vet jag varför jag inte kunde skriva om dig, varför jag inte kunde prata om dig med mina vänner eller varför jag inte ville att du skulle träffa dem. För jag visste ju hela tiden att du inte var min, att du snabbt skulle försvinna från mig och jag kunde bara inte göra dig till en större del än vad du redan var av mitt liv.
Och jag ångrar mig så att jag var så tråkig att jag sa nej så många gånger när vi skulle ses att jag aldrig tog mig tid, skulle saker varit annorlunda nu då? För jag var så osäker i början själv, på dig, på oss på allt. SÅ jag sköt dig ifrån mig, ville inte ses eller var tråkig när vi väl sågs. Tänk om allt skulle vara annorlunda om jag var bättre. Och jag hatar mig själv för att jag tänker såhär och för att du inte vet att jag tänker såhär.
2011-10-17 @ 11:12:22Egentligen vet jag varför jag inte kunde skriva om dig, varför jag inte kunde prata om dig med mina vänner eller varför jag inte ville att du skulle träffa dem. För jag visste ju hela tiden att du inte var min, att du snabbt skulle försvinna från mig och jag kunde bara inte göra dig till en större del än vad du redan var av mitt liv.
Och jag ångrar mig så att jag var så tråkig att jag sa nej så många gånger när vi skulle ses att jag aldrig tog mig tid, skulle saker varit annorlunda nu då? För jag var så osäker i början själv, på dig, på oss på allt. SÅ jag sköt dig ifrån mig, ville inte ses eller var tråkig när vi väl sågs. Tänk om allt skulle vara annorlunda om jag var bättre. Och jag hatar mig själv för att jag tänker såhär och för att du inte vet att jag tänker såhär.
Kommentarer
Trackback