liteskev

Igår var jag upptagen för att jag ägnade mig åt hästar all night long i princip, hann komma hem rida lektion i ett stall och sen in i bilen med Jenni, som jag rider i ett annat stall med, äta lite medhavd mat för att inte dö och sen upp på nästa häst, hade tänkt påbörja filosofin när jag kom hem, men jävlars bananer vad slut jag var, satt i soffan och skrattade tills jag halvt somnande halvt trillade av soffan, ingenting var egentligen kul men ni vet där övertrötta skrattet som är omöjligt att stoppa.

Tillvaron är mest bara ointressant för tillfället, går mest på slentrian. Jag är inte överdrivet lycklig men jag är inte heller tippandes på dödskanten, jag bara är, med ångest över skolan som jag nog inte känner på riktigt utan mer känner för att jag borde, för att jag vet att jag ska känna det och simulerar den känslan, låter som jag brukar när jag faller i en apatisk period då allt simuleras men det är inte där heller, det är verkligen att jag bara är, jag finns bara, inte mycket mer än så, ett neutralt läge. Mest är jag väl ledsen/frustrerad och alla ord man nu kan använda över att en av mina otroligt nära vänner är så jävla långt bort trots att hon är så nära, hon är någon annan och jag vet inte om jag kan acceptera det och laga det trasiga eller om vi bara borde släppa det, lämna det innan det trasar upp och man inte bara kan minnas allt som var så bra med oss. Det verkar inte finnas någon insikt om vad som är fel eller någon vilja att ta tag i det hos henne och det är väl de som skrämmer mig. Kanske är det jag som är problemet.