Insomnia
I morgon ska jag jobba igen, för första gången på en månad och jag vet att jag kan brista när som, att det är med nöd och näppe jag lyckas tvinga mig själv att andas långsamt. Trots att hjärtat bankar sådär envist hårt i bröstet att det gör ont, för där inne pågår stressen och paniken ohämmat, kroppen kan jag inte lura hur mycket jag än vill. Så jag inväntar explosionen med alla krafter jag har, låter självhatet obehindrat få dansa i mig infektera alla sår, klösa bort sårskorpor och så nya frön där det läkt. För att jag åter igen blir så arg på mig själv för att jag aldrig kan göra rätt, aldrig planera eller för den delen hålla en. För att jag nu igen inte gick och la mig när jag hade tänkt mig och inte kommer få någon sömn den här natten heller och allt kommer bli fel och jobbigt imorgon, en ångest på den ångest som redan finns över att gå dit och göra ett jobb som tömmer hela mig.
(Det här är den snälla versionen som jag postar nu idag men som jag skrev under absurda omständigheter inatt. Vågar inte posta originalet även om ingen läser den här bloggen för tankarna som äter mig skulle göra vem som helst obekväm)