liteskev

Jag borde veta bättre vid det här laget. 

jag borde lärt mig att det gör så ont att inte vara önskad trots att jag inga känslor har. 

För det är inte de som gör ont, för jag vet ju att jag inte vill ha dig

Nej det som gör ont är ju att återigen vara så oerhört obetydlig, så lätt att byta bort, så lätt att slänga iväg. 

Självförtroendet tryter, inte är jag värd någonting alls. 

 

Och jag vill inte ens vara här, jag vill verkligen inte vara någonstans, för vart jag än vänder ser det likadant ut och jag kan inte fly mer, jag kan inte fly längre när det inte finns någonstans att ta vägen, inga droger som hjälper eller undanflykter att ta. 

vill bara åka tillbaka till berlin, dricka, knarka och inte bry mig. 

 

inte halsa rödvin direkt ur flaskan, lyssna på maggio och tänkapå pojkar som smutsar ner ens hjärta. 

Igår (eller förrgår kanske jag borde säga som i fredag) Så var vi på slottstallarna och jag såg honom och jag förundras än vad det är han lyckas göra med mig i hans närvaro, även om jag dagen efter fortfarande skyller på att det är alkoholen. Han förvirrade mig om igen. 

 

Idag (eller igår lördag) Har jag jobbat på Sivans, det var mycket roligare än förväntat trots att jag har mått väldigt dåligt och illa hela tiden. Blev tillfrågad om att jobba både med VK och ÖG, mycket spännande, mina fötter värker dock enormt och jag orkade inte riktigt efterfest helt, så gick hem men är alldeles för pigg för att sova. Dumma energidryck. 

Jag går ju sönder, snälla varför ser ingen, jag kan inte skrika högre, jag kan inte be mer än vad jag gör. 

 

Det tar slut snart, det blir mörkt snart. 

Jag tror slutet sakta kryper närmre igen. Jag vet inte hur länge jag orkar stå kvar. 

(Erkänner att jag precis tog bort nästan allt jag egentligen hade skrivit på senaste textposten. /Från tumblr) För jag kan inte låta någon annan se hur vridna och skrämmande mina tankar kan bli i dåliga stunder. Obs obs vill skylla allt på att jag inte sover just nu, en timme två timmar om natten om jag har tur. Kan man bli galen av det? eller hög? eller båda?

När jag tänker efter lite på tidigare episoder med minimal sömn ett par dagar så finns det ju en viss berusning i det, det har flera gånger, som nu blivit någon sorts plötslig öppen kommunikation i huvudet där borttappade bitar smyger fram och ger pusslet en helhet. Satt bara och skrev innan kunde inte sluta trots att de handlade om just det lite. Det var först efteråt när jag läste vad jag skrivit som jag märkte det, att där någonstans hittat en del till varför självföraktet alltid gått steget före mig i allt. Rätt sjukt men lite spännande, borde analysera mera om det här. Vem behöver en oförstående psykolog när man har sig själv. Det roliga är också att jag aldrig hade skrivit det här om jag var vanlig och inte i detta tillstånd och att jag kommer att skämmas för att jag sagt så mycket imorgon eller när jag får tillbaka lite hjärnkapacitet igen. Säkert radera det också för att jag tror att jag låter full och för att jag blir nojjig ibland. Ska drömma om Freud och hålla tummarna för att jag får sova nu.

I morgon ska jag jobba igen, för första gången på en månad och jag vet att jag kan brista när som, att det är med nöd och näppe jag lyckas tvinga mig själv att andas långsamt. Trots att hjärtat bankar sådär envist hårt i bröstet att det gör ont, för där inne pågår stressen och paniken ohämmat, kroppen kan jag inte lura hur mycket jag än vill. Så jag inväntar explosionen med alla krafter jag har, låter självhatet obehindrat få dansa i mig infektera alla sår, klösa bort sårskorpor och så nya frön där det läkt. För att jag åter igen blir så arg på mig själv för att jag aldrig kan göra rätt, aldrig planera eller för den delen hålla en. För att jag nu igen inte gick och la mig när jag hade tänkt mig och inte kommer få någon sömn den här natten heller och allt kommer bli fel och jobbigt imorgon, en ångest på den ångest som redan finns över att gå dit och göra ett jobb som tömmer hela mig.

(Det här är den snälla versionen som jag postar nu idag men som jag skrev under absurda omständigheter inatt. Vågar inte posta originalet även om ingen läser den här bloggen för tankarna som äter mig skulle göra vem som helst obekväm)

Det går ett program om amerikaner och stridsvagnar i bakgrunden.
Med en sådan där irriterande dramatisk röst.
Kom igen, stridsvagnen gick sönder inför en parad.
ÅHNEJ tror världen går under. Hjälp.
Vi måste ju verkligen bara älska stridsvagnar och krig.
Och vilja titta på dem.
Nej men okej.
Världen går under pga ångest.
Pga psykisk ohälsa
orsakad av krav
och orättvisor
och hemska egoistiska svin till människor
som skapar krig
med sina jävla stridsvagnar och vapen.

Läser en bok
en bra bok
av Ann Heberlein
Jag vill inte dö jag vill bara inte leva

och det är rätt träffande
att den boktiteln
förklarar hela min existens och tillvaro.

Vill säga förlå till alla. 

Förlåt för att jag inte kan ta hand om er nu 

att ni måste få lida för att jag är så trasig.